Tranebergsbron

I dag, den 23 februari 2016, är det exakt 85 år sedan Stockholms stadsfullmäktige beslutade att låta bygga en ny modern bro över Tranebergssundet. En bro som skulle överträffa alla andra. I sin längd, i sin skönhet och i sin djärvhet. Att det var den 23 februari 1931 står att läsa på en minnessten vid brons västra fäste. 
 
Foto: Holger Ellgaard, Wikipedia
 
När bron invigdes, den 31 augusti 1934, hade man gjutit världens dittills längsta valvbåge i betong, med en spännvidd av 181 meter. Paul Hedqvist ritade det mäktiga brospannet. Samme Hedqvist som även satte sin funktionalistiska prägel på flera andra landmärken i Stockholm, som Västerbron och Skatteskrapan, liksom på Per Albin-radhusen längs Ålstensgatan.
     I ett tidigare blogginlägg har jag berättat om en nyupptäckt bildsamling med cirka 300 svartvita fotografier från trädgårdsstadens pionjärtid. Fotografen, Gustaf Bergh, bodde på Snäckvägen i Äppelviken från 1914 till 1947 och med sin kamera dokumenterade han nästan allt han såg. Den här bilden är väl häftig!
 
 
Brons stålskelett tillverkades på Ekensbergs varv vid Gröndal och transporterades på pråm till Tranebergssundet. Konstruktionen fästes i klipporna vid Kristineberg och hölls i lämplig vinkel med hjälp av det höga pråmtornet. I bakgrundens syns fabriksområdet vid Svartvik och skorstenarna till Sandviks lim- och benmjölsfabrik.
 
 
Så kommer den andra halvan av stålkonstruktionen på plats. Den fästs på Tranebergssidan och förenas på hög höjd med stöd från pråmtornet. Flaggorna fläktar i vinden!
 
 
Så täcks stålkonstruktionen med ett skal i betong. Djärv ingenjörskonst förenas med skön linjeföring när Kungsholmen kopplas samman med Brommalandet i en ny permanent förbindelse. Och Gustaf Bergh är på plats med sin kamera. Där det händer, när det händer.
 
I nästa blogginlägg ska jag visa några av Gustaf Berghs  bilder från broinvigningen.
Gustaf Bergh
1 kommentar

Jan Tigerström ringde

I ett tidigare blogginlägg har jag gnällt på politikerna i Bromma stadsdelsnämnd. De hade alla fått min bok Bara Bromma i julklapp, men mer än en månad senare väntade jag fortfarande på ett tack … eller åtminstone en reaktion.

     Men så i veckan ringde Jan Tigerström, moderaten och vice ordföranden i stadsdelsnämnden.

     »Med skammens rodnad …«. Så inledde han samtalet. Han hade läst min bok under julhelgen och sent omsider ville han tacka för mitt initiativ. Han berömde boken och han sa att han hade lärt sig nya saker. Och visst, det var ju trevligt att höra. Kände mig nästan lite smickrad.

     Jan Tigerström var ordförande i stadsdelsnämnden fram till valet 2014. Därefter skiftade majoriteten och MP:s Cecilia Obermüller tog över i Bromma. I min bok kritiserar jag just moderaternas hyckleri. I varje valrörelse vill de värna trädgårdsstaden, men däremellan röstar de för nästa varje förslag till förtätning. Moderaterna gjorde också ett uselt val i Västerled 2014.

 

Lyckade och mindre lyckade exempel

Samtalet från Jan Tigerström hade emellertid en helt annan ton. Han var bekymrad över den nya trenden med provocerande bostadsrättsombildningar i Äppelviken och han hörde sig för om de senaste turerna. Till exempel Majvägen 12. Där står ju sen en tid tillbaka ett svartbygge, som – om man följer lagens bokstav – ska återställas (dvs rivas). Men kommer kommunen att gå så långt? Det ska bli spännande att följa utvecklingen.

     Sen talade vi om lyckade förtätningar och han framhöll seniorbostäderna i kvarteret mellan Alviksvägen och Äppelviksvägen som goda exempel. Jag höll med. Här har man lyckats med både höjdskalan och färgskalan. De nya byggnaderna är fint anslutna till de äldre. Flerfamiljshus har ju alltid ingått som en naturlig del av trädgårdsstaden.

 

Rådgivande möten

Tigerström hade ytterligare ett ärende. Han berättade att stadsdelsförvaltningen i år ska anordna en ny serie med rådgivande möten, utöver de ordinarie sammanträdena. Som jag uppfattade det, vill politikerna hämta in bakgrundskunskap i olika frågor genom att bjuda in medborgare eller experter till en sorts seminarier. Och nu fick jag frågan om jag ville komma till ett sådant möte om trädgårdsstaden.

     Jag svarade ja. Det vill jag gärna.

     Jag uppfattar den här inviten som ett uttryck för en ärlig vilja att lyssna på medborgarna och lära sig mer om trädgårdsstadens kvalitéer. Om sånt som bekymrar oss. Och sånt som vi talar om med varandra. Det gläder mig. Därmed har julklappen gjort en liten nytta.

 

Vad vill du att jag ska ta upp?

Vad tycker du att politikerna bör få veta mer om? Vad bekymrar dig mest? Nockebyhov? Tunadalen? Avloppstunneln? Dungen vid Ålstensgatan? Skidbacksskogen? Ekorrvägen? Timmerfallet? Vision Alvik? Skriv gärna en kommentar här på bloggen eller skicka ett mejl direkt till mig. Jag lovar att föra det vidare till det kommande »rådet« med stadsdelens politiker.

Cecilia Obermüller Jan Tigerström
0 kommentarer

Brommaplan får Stockholms högsta exploateringsgrad

»Föreliggande bok är tillkommen på fritiden.«

     Så avslutar Peter Lundevall förordet till sin nya bok Staden mellan rummen (Carlssons, 2015). Brasklappen är säkert en nödvändig säkerhetsåtgärd. Peter Lundevall arbetar nämligen som handläggare på Stadsbyggnadskontoret och i boken pekar han ut de mest eldfängda konflikterna i dagens stadsbyggande. Framställningen är lågmäld och saklig. Men, menar Lundevall, Stockholms stadsplanerare står inför en brytningstid med stora förändringar – och mycket bråk.

     Många av konflikterna känns igen av oss som engagerat oss till trädgårdsstadens försvar. Hur ska till exempel »mellanrummen« i Stockholms förorter användas i framtiden? Ska de bebyggas för att låta den urbana stadskärnan expandera? Eller ska grönytorna och parkmarken – som planerades som en del av förorten och som nu upplevs som en omistlig kvalitet i boendet – få finnas kvar?

     Synen på vardagsgrönskan har definitivt förändrats. Så här skriver konsultbolaget WSP (som ofta anlitas av Stadsbyggnadskontoret när förorterna ska förtätas) i en rapport:

 

Stockholm blir inte mer kompakt av högre husbyggnader. Tvärtom kan tätare bebyggelse bidra till att skapa en urban miljö som också upplevs grönare. Men då måste synen på dess grönytor förändras.

     Ska Stockholm kunna växa på ett långsiktigt hållbart sätt måste vi få en mer konstruktiv hållning till grönytor. Det är inte mängden grönyta som är det viktiga utan hur attraktiva och tillgängliga stadens gröna lungor är. Planerar man smart är det fullt möjligt att minska mängden grönytor och samtidigt skapa en stad som faktiskt upplevs grönare.

 

Alltså: utnyttja grönytorna, bygg tätare och högre – och skapa en »upplevelse« av en grönare stad. Simsalabim!

     Det finns två orsaker till att detta orwellska språkbruk har fått fäste bland stadsplanerarna, menar Lundevall: 1) Trycket (från både politiker och byggherrar) att bygga fler bostäder och 2) en ny stadsbyggnadsideologi som främjar stadsmässighet.

     För hundra år sedan fanns det konkreta planer på att Stockholms stenstad skulle utvecklas österut. Kvartersstaden skulle expandera och ta Gärdet och Djurgården i anspråk. Men planerna stoppades och man utvecklade i stället en ny stadsbyggnadsstrategi – parkstaden. Enskede och Bromma köptes in och trädgårdsstäder anlades, inspirerade av Garden City-rörelsen i England.

     I sin bok presenterar Peter Lundevall fler akuta konflikter, men han driver inte någon egen linje. I stället överlåter han åt läsarna att ta ställning. Är Promenadstaden en bra eller dålig vision? Det låter ju ganska trevligt. Åtminstone helt harmlöst. Men den stad som nu planeras att sammanlänka området från Alvik till Brommaplan blir knappast en miljö att flanera i. Brommaplans förtätning kommer att ge den högsta exploateringsgraden i hela Stockholm, högre än Hagastadens (Norra stationsområdet).

Brommaplan får Stockholms högsta exploateringsgrad någonsin. Notera att solljuset inte når ner till gatan mellan huskropparna – inte ens på denna bild, där JM säljer in projektet!. Bild: www.jm.se

Historiskt sett har Stockholm en lång tradition av eftertänksam framgångsrik stadsplanering. Det har gjort Stockholm till en av världens mest attraktiva huvudstäder. Men den tiden tycks vara förbi. Prognoserna för huvudstadens befolkningstillväxt blir bara högre och högre. Bostadsbristen kräver action och snabba beslut.

     Staden mellan rummen är därför en angelägen läsning i dessa tider. Peter Lundevall förklarar lugnt och sakligt vilka drivkrafter som styr dagens stadsplanering och ger branschens aktörer en anledning att tänka efter en stund innan de rusar vidare till nästa byggmöte.

 

 

Brommaplan
0 kommentarer