Axess Magasin har i sommar publicerat en intressant analys av det rådande byggparadigment i Sverige: Vi bygger fult och fel. Artikeln är skriven av Simon Westberg (KD), ledamot av Plan- och byggnadsnämnden i Uppsala. Han spänner en vid båge i tid och rum. Från 1850-talet till i dag. Från Paris och London till Stockholm och Uppsala. Westberg skriver:

     Det hävdas att bostadsbristen kräver maximerad exploatering för att byggas bort. Det hävdas att det krävs höga hus för att viktiga grönområden inte ska försvinna. Det hävdas att alla kommer att tjäna på att bo tätt ihop.

Samma tänkande låg till grund för det sena 1800-talets byggnadsparadigm. Bostadsbristen kunde endast lösas genom att bygga högre och tätare, ansågs det. Den främste talespersonen var Georges-Eugène Haussmann, prefekt och ansvarig för de stora ombyggnationerna av Paris 1853–70. Westberg berättar vidare:

     Haussmanns uppdrag var att riva den medeltida staden och bygga upp en ny stad. I ett svep ville man göra huvudstaden mer representativ och samtidigt bygga bort bostadsbrist och smuts. I etapper skulle mark tvångsköpas och befintlig bebyggelse rivas. Nya breda boulevarder skulle anläggas och längs med dessa skulle sjuvåningshus uppföras. Vinsten från försäljningen av dessa nya höghus skulle finansiera övriga omkostnader. … 

      Land efter land började kopiera systemet. Framför sig såg man bara vinster. Förtätningen skulle öka antalet bostäder och därigenom pressa ner hyrorna. …

      Men höghusen var dyra att bygga och de vinster större byggrätter gav drev alla markpriser uppåt.

Visst känns resonemangen igen från dagens debatt? Och konsekvenserna! Bostadsbristen gick nämligen inte ner, den förvärrades. Trots högre hus blev befolkningsantalet lägre, då de ekonomisk starka passade på att investera i stora paradvåningar. Samtidigt försvann de äldre och billigare bostäderna. Det förra sekelskiftets förtätningspolitik innebar fördelar för dem som hade råd att betala. Men generellt fick människorna vare sig billigare, bättre eller mer centrala bostäder.

     Sen byter Westberg fokus med ett snabbt klipp till vår egen tid:

     Idag tycks vi genomleva en period av nyhaussmannism. I våra tillväxtorter byggs framförallt förtätande höghus och de negativa konsekvenser som det gav på 1800-talet ser vi även idag.

     Den ökande acceptansen för höghus driver på markspekulation. Priserna har närmare femdubblats på tjugo år och i Stockholm varnar man för att bostäder byggs utifrån premissen att markvärdesökningen, inte byggnationen, kommer att ge vinsten. …

     Höghusbyggandet är en viktig orsak till de höga hyrorna. När en nybyggnation passerar 2,5 våningar så börjar byggkostnaderna per kvadratmeter öka samtidigt som den så kallade nyttjandegraden faller. Vill man ha prisvärda bostäder bör man därför bygga låghus. Men markpriserna förutsätter maximal exploatering …

     Detta sker samtidigt som efterfrågan faller på nybyggda bostäder. De bättre bemedlades behov är bortbyggda. …

     Byggaktörernas svar på de fattigas bostadsbrist är detsamma som vid sekelskiftet. Man lovar billigare hyror om bostädernas mått får krympas, om man accepterar mer buller, mindre ljus och (ännu) fulare fasader.

Så gör Westberg ett nytt tidsklipp, 150 år tillbaka. Hur hanterades bostadsbristen i en annan stor europeisk huvudstad vid samma tid? Till exempel London:

     Trots att London var rikare än de kontinentala städerna, trots att London var Europas största stad och trots att Londons arbetare hade bättre betalt än sina kontinentala kolleger så var marken i London billig. Som en följd var arbetarnas bostäder billigare, större och bättre.

     Det var för att London aldrig accepterat höghusparadigmet. I takt med att befolkningen ökade byggde man utåt istället för uppåt. …

     Insikten om att det fanns alternativ till höghusen kom att ha en förlösande effekt runt om på kontinenten. Egnahemsrörelser uppkom och drev igenom kommunala inköp av jungfrulig mark. Där anlade man låghusbebyggelse som förbands med städerna genom spårvagnar. Till samma kostnad som ett rum och kök i staden fick man en småstuga om två rum och kök samt en trädgård i förorten. Byggpriset hölls nere genom de enkla konstruktionerna, den låga höjden och det egna arbetet. Luft och ljus fanns det gott om liksom möjligheter till odling för husbehov. Barnen fick platser att leka på och slapp växa upp i smogen. Genom kommunal planläggning kom man bort från den oreglerade bebyggelsens problem och kunde anlägga VA, skolor, kollektivtrafik och små affärsgator.

Men stopp ett tag. Det här låter bekant. Är inte det här en beskrivning av trädgårdsstadstanken? Är inte det här precis så som vår egen trädgårdsstad i Bromma kom till?

• Kommunala inköp av jungfrulig mark
• Låga hus och spårvagnar
• Trädgårdar och husbehovsodling
• Parker och naturmark för lek och rekreation
• Kommunal planläggning och små affärsgator

     Så lär av historien, stadsplanerare, arkitekter och bostadsutvecklare. Hjulet är redan uppfunnet. Och vill ni inte bygga nya trädgårdsstäder för det tjugoförsta århundradet, så förstör inte våra hundraåriga kulturmiljöer med förödande förtätningar. Historien visar att det är både fult och fel.

     Läs hela artikeln här.