Förtätning – vår tids stora misstag

Jag var på en hearing i ABF-huset i torsdags (12/10). Samfundet S:t Erik (med flera) hade inbjudit byggnadsnämndens politiker till en debatt och utfrågning om Stockholms nya översiktsplan. Uppslutningen var stor bland åhörarna, ca 150 räknades in. Men från de folkvalda låg intresset inte på samma nivå. Varken M, C eller KD hade skickat någon representant. Majoriteten var fulltalig (Sebastian Wiklund (V), Roger Mogert (S) och Cecilia Obermüller (MP). Björn Ljung (L) fick därmed ensam föra oppositionens talan.
 
 
Björn Ljung menade att översiktplanen är alltför allmänt hållen. »Den borde vara vårt styrdokument, men den håller inte måttet«, slog Ljung fast. Mogert tycktes däremot nöjd med sakernas tillstånd. »En översiktplan ska vara öppen för många tolkningar«, argumenterade Mogert och fortsatte: »vad ska vi annars ha detaljplanen till?«
 
Och det är väl där skiljelinjen går i byggnadsnämnden. Majoriteten vill ha ett öppet mandat att driva stadsutvecklingen utan fasta planer, medan oppositionen (för kvällen uttolkad av L) vill sätta upp gränser och styra mot tydliga mål. På så vis får även väljarna en möjlighet att ge sin återkoppling vart fjärde år.
 
Mogerts linje är alltså tveksam ur demokratisk synvinkel, menar jag. Detsamma gäller kommunens förhållande till byggbolagen. Förtätningivern i kombination med en allmän gränslöshet gör att NCC, JM et consortes bygger igen varenda grönområde så länge marknaden önskar det. Det är byggbolagen som har initiativet. Tjänstemännen på Exploaterings- och Stadsbyggnadskontoren ligger hela tiden steget efter.
 
Därför behövs det gränser i översiktsplanen. Ja, översiktplanen borde inte bara peka ut områden lämpliga att »stadsutvecka«, den borde också berätta var staden anser att det är olämpligt att bygga. Ty – att sjunga förtätningens lov håller på att bli omodernt. Börjar vi till och med se en vändning?
 
Nu, i mitten av oktober, läser vi helt nya analyser av bostadsmarknaden i tidningarna. Framför allt har de nyproducerade bostadsrätterna kommit i fokus. Har markanaden bromsat in? Har den rentav tvärnitat?
 
Egentligen har ju ingenting hänt i sak. Konjunkturen är superstark. Arbetslösheten sjunker. Räntorna är rekordlåga. Men plötsligt har de psykologiska faktorerna stökat till kalkylerna. Är det verkligen så klokt att skriva kontrakt på en lägenhet för 120 000 kr/kvm i dag med inflyttning 2019? Allt färre tror det.
 
Jan Wifstrand, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter och Sydsvenskan, tycker inte heller det. Och han förklarar varför i en krönika i Fastighetsvärlden (4/10):
 
Nu är det förtätning som gäller, på flertalet politikers och samhällsbyggares läppar. Det kommer de att få äta upp. … 
 
Men …
  • Ingen har frågat medborgarna om de egentligen vill bo tätare än vad de gör idag.
  • Bilarna blir inte färre i samhället, trots alla tjusiga budskap om en bättre genomtänkt fordonsfilosofi. De blir 50 000 fler om året.
  • Ingen, absolut INGEN, kan påstå att svensken skulle vara mindre intresserad av parker, grönområden och odlingslotter nu, jämfört med förr.
  • Vårt samhälles förmåga att planera för kollektivtrafik för stora mängder resande är under all kritik. Sverige är på väg mot botten i den ligan.
Det är i stort sett bara markpriserna som talar för att förtätning, alltså att bygga igen grönytor eller parkeringsplatser eller bygga på nya våningar, skulle vara den ultimata samhällslösningen. Det är en galen missuppfattning att svensken är en varelse som längtar efter att trängas.
…
Om 25 år kommer förtätning att ses som 2010-talets stora feltänk. Dagens planprofeter kommer att få ångra sig.

Läs hela krönikan här.

––––––––––––––
PS
Vill du läsa nästa blogginlägg? Gilla bloggens Facebooksida, så får du en automatisk påminnelse.
Allmänt
0 kommentarer