»Föreliggande bok är tillkommen på fritiden.«

     Så avslutar Peter Lundevall förordet till sin nya bok Staden mellan rummen (Carlssons, 2015). Brasklappen är säkert en nödvändig säkerhetsåtgärd. Peter Lundevall arbetar nämligen som handläggare på Stadsbyggnadskontoret och i boken pekar han ut de mest eldfängda konflikterna i dagens stadsbyggande. Framställningen är lågmäld och saklig. Men, menar Lundevall, Stockholms stadsplanerare står inför en brytningstid med stora förändringar – och mycket bråk.

     Många av konflikterna känns igen av oss som engagerat oss till trädgårdsstadens försvar. Hur ska till exempel »mellanrummen« i Stockholms förorter användas i framtiden? Ska de bebyggas för att låta den urbana stadskärnan expandera? Eller ska grönytorna och parkmarken – som planerades som en del av förorten och som nu upplevs som en omistlig kvalitet i boendet – få finnas kvar?

     Synen på vardagsgrönskan har definitivt förändrats. Så här skriver konsultbolaget WSP (som ofta anlitas av Stadsbyggnadskontoret när förorterna ska förtätas) i en rapport:

Stockholm blir inte mer kompakt av högre husbyggnader. Tvärtom kan tätare bebyggelse bidra till att skapa en urban miljö som också upplevs grönare. Men då måste synen på dess grönytor förändras.

     Ska Stockholm kunna växa på ett långsiktigt hållbart sätt måste vi få en mer konstruktiv hållning till grönytor. Det är inte mängden grönyta som är det viktiga utan hur attraktiva och tillgängliga stadens gröna lungor är. Planerar man smart är det fullt möjligt att minska mängden grönytor och samtidigt skapa en stad som faktiskt upplevs grönare.

Alltså: utnyttja grönytorna, bygg tätare och högre – och skapa en »upplevelse« av en grönare stad. Simsalabim!

     Det finns två orsaker till att detta orwellska språkbruk har fått fäste bland stadsplanerarna, menar Lundevall: 1) Trycket (från både politiker och byggherrar) att bygga fler bostäder och 2) en ny stadsbyggnadsideologi som främjar stadsmässighet.

     För hundra år sedan fanns det konkreta planer på att Stockholms stenstad skulle utvecklas österut. Kvartersstaden skulle expandera och ta Gärdet och Djurgården i anspråk. Men planerna stoppades och man utvecklade i stället en ny stadsbyggnadsstrategi – parkstaden. Enskede och Bromma köptes in och trädgårdsstäder anlades, inspirerade av Garden City-rörelsen i England.

     I sin bok presenterar Peter Lundevall fler akuta konflikter, men han driver inte någon egen linje. I stället överlåter han åt läsarna att ta ställning. Är Promenadstaden en bra eller dålig vision? Det låter ju ganska trevligt. Åtminstone helt harmlöst. Men den stad som nu planeras att sammanlänka området från Alvik till Brommaplan blir knappast en miljö att flanera i. Brommaplans förtätning kommer att ge den högsta exploateringsgraden i hela Stockholm, högre än Hagastadens (Norra stationsområdet).

Historiskt sett har Stockholm en lång tradition av eftertänksam framgångsrik stadsplanering. Det har gjort Stockholm till en av världens mest attraktiva huvudstäder. Men den tiden tycks vara förbi. Prognoserna för huvudstadens befolkningstillväxt blir bara högre och högre. Bostadsbristen kräver action och snabba beslut.

     Staden mellan rummen är därför en angelägen läsning i dessa tider. Peter Lundevall förklarar lugnt och sakligt vilka drivkrafter som styr dagens stadsplanering och ger branschens aktörer en anledning att tänka efter en stund innan de rusar vidare till nästa byggmöte.