Trafiken och förtätningen – en omöjlig ekvation?

Daniel Helldén (MP) och Agneta Palmqvist (Rotary, Bromma). Foto: Ulf Bergman.
 
Trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) talade i torsdags (23/2) vid en Rotarylunch på Sjöpaviljongen i Alvik. Det var stor uppslutning. Läckra laxqueneller. Och en livaktig frågestund efteråt. Tiden medgav dock inte att ställa några resonerande frågor till borgarrådet. Det fick bli ett blogginlägg i stället.
 
Jag har argumenterat mot förtätning i trädgårdsstaden i många år. Min erfarenhet är att det är trafikfrågorna som brukar engagera medborgarna mest – och politikerna minst. »Blir bilköerna för långa, då väljer folk att förfytta sig på andra sätt«, brukar det heta. »Trafiken löser sig.«
 
Fullt så lättsinnigt uttryckte sig inte Daniel Helldén vid sitt lunchföredrag. Men det var någonting som saknades i hans kalkyl. Politik är mer än att önska sig en bättre framtid.
 
Helldén målade upp en långsiktig vision för Stockholm och Bromma. Så som den beskrivs i Översiktsplan för Stockholm (med sikte på 2030) och i förhållande till regeringens klimatmål (till 2045). Och en sak står klar redan nu: visionen kryllar av målkonflikter. Oavsett politisk kulör, de kommande decenniernas trafik- och stadsbyggnadsborgarråd har ett tufft jobb framför sig. Så här ser ekvationen ut enligt den nuvarande majoriteten i Stadshuset:
  • Stockholm ska få 140 000 nya bostäder fram till 2030, huvudsakligen genom förtätning.
  • Samtidigt ska antalet bilar minskas med 30 procent. Det ska alltså bli 30 procent färre bilar än i dag.
  • För att nå båda dessa mål satsar kommunen på nya gång- och cykelbanor.
Det här är inte en trovärdig plan. Det är önsketänkande. Det saknas flera led och villkor i ekvationen.
  • Ny lagstiftning?
  • Nya skatter och avgifter?
  • Andra ekonomiska incitament?
 
Helldén medgav ett dilemma. Att ändra i Stockholms infrastruktur är »jättedyrt«. Det är inte bara nya tunnelbanestationer som är jättedyra. Att flytta gatsten och brunnslock är också jättedyrt, förklarade han.
 
Men ändå är det förtätning som är receptet. Och förtätning är också »jättedyrt«.
     »Vi kommer aldrig att komma tillrätta med Stockholms brist på byggande så länge varje nytt hus kräver en ny detaljplan.« Det här insåg stadsplanerarna redan 2001 när Färgfabriken anordnade en workshop – Sthlm at Large – och som dokumenterades i Handbok för framtidens Stockholm (2004).
     Stockholm måste växa rent geografiskt också. Stockholm måste bli större, även på ytan.
     Brommaplan blir snart Stockholms mest förtätade stadsdel. Exploateringsgraden blir högre än Hagastadens och Liljeholmens. Inte ens i insäljningsmaterialets datoranimationer når solljuset ner till gatan mellan huskropparna. Se tidigare bologginlägg. Sveriges farligaste rondell ska dock inte byggas om, men den ska betjäna allt fler.
     Och samtidigt ska bilismen ned med en tredjedel – från dagens nivå. Det hänger inte ihop.
 
Tack för ett intressant och väl framfört föredrag, Daniel. Men jag får inte ihop din ekvation. Om du vill är du välkommen att ge en kommentar här. Bloggen står öppen för ett gästinlägg.
 
––––––––––––––
PS
Vill du veta när nästa blogginlägg publiceras? Gilla bloggens Facebooksida, så får du en automatisk påminnelse.
1 kommentar

Exakt etthundra år mellan bilderna

Håller på med de sista korrektursvängarna till en ny Brommabok: Trädgårdsstadens Färger. Boken är skriven av två arkitekter, Elvy Engelbektson och Helena Hambræus och förklarar det speciella med de hundraåriga kulturmiljöerna i Bromma och andra trädgårdsstäder i Sverige. Vad är det som gör trädgårdsstaden till en så attraktiv boendeform även för moderna människor? Vad är det som skapar karaktären i stadsplanen och åt byggnader och trädgårdar från tidsepoker med olika stilideal? Boken ger även praktiska råd om färgsättning, traditionella material och färgtyper. Vad du ska tänka på vid renovering. Vad du kan göra och – framför allt – vad du inte ska göra!
Trädgårdsstadens Färger utkommer i april. 
 
Boken innehåller även historiska bilder, tidigare ej publicerade. Bilderna är tagna av Gustaf Bergh och ingår i Björn Sundéns arkiv. Jag har tidigare visat några av Gustaf Berghs bilder här på bloggen. I dag får du se ett dubbelporträtt av Äppelvikens hamn.
 
Den första bilden är fotograferad 1916. Gustaf har tagit sig över till Essingesidan och riktar sin kamera mot Äppelviken. I fonden kan han ana sitt eget hus, det som han just låtit bygga på Snäckvägen 15. Kanske har han ställt kameran på ett stativ och använt självutlösare, för mannen i förgrunden påminner om Gustaf själv. Det finns en härlig nybyggarstämning i bilden.
     I hamnen pågår bygget av kallbadhuset. Det vilade på 14 pontoner och användes fram till 1939 då det sjönk. Man hade glömt att pumpa vattnet ur pontonerna!  
     Fortfarande ligger villorna utspridda i en ganska lantlig omgivning. Hur många hus känner du igen?
 
Den andra bilden är från exakt samma plats. När min kompis i Trädgårdsstadsföreningens styrelse, Stig Domander, fick se den exakt etthundra år gamla bilden, hoppade han upp på sin cykel och trampade över till Essingen med sin kamera i ryggsäcken. Förvånansvärt mycket är sig likt. Tack för den fina bilden, Stig!
Äppelvikens hamn 2016. Foto: Stig Domander.
 
Trädgårdsstadens Färger utkommer i april. Förbeställ med rabatt från förlagets nätbutik.
 
––––––––––––––
PS
Vill du veta när nästa blogginlägg publiceras? Gilla bloggens Facebooksida, så får du en automatisk påminnelse.
0 kommentarer

Förvirrade argument från Villaägarna

»Med sådana vänner behöver man inga fiender«.
     Jag kommer att tänka på det gamla Oscar Wilde-citatet när jag läser debattartikeln i dagens DI. Jakob Eliasson, samhällspolitisk chef i Villaägarnas riksförbund, skriver där under rubriken 500 000 bostäder kan byggas i villaområden. Som aktiv på lokalplanet i samma riksförbund känner jag inte alls igen mig. 
Bild ur Dagens Industri 5/2 2017. Foto: Fredrik Sandberg.
 
Jag är ordförande i Västerleds Trädgårdsstadsförening, som med drygt 1 400 medlemmar är en av Villaägarnas största lokalföreningar i Sverige. Jag kan försäkra Villaägarnas rikslobbyister att vi för en helt annan kamp mot förtätningen på lokalnivå. I Bromma, liksom i Enskede, Hägersten, Älvsjö och i många andra stadsdelar runt Stockholm hotas trädgårdsstäderna varje dag av ett fåtal byggherrar som köper in sig i de hundraåriga kulturmiljöerna. Byggloven godkänns »på delegation«, i snabba processer där grannarna sällan tillfrågas, i strid med ursprungliga regelverk och detaljplaner. Politikerna duckar i Stadshuset.
 
Eliasson skriver:
En del av villaområdenas slumrande potential handlar om något svårfångat, nämligen social acceptans för förtätning. … Den som bygger åt sig själv överklagar inte sitt eget projekt. Kontakten med grannarna blir också annorlunda. Ett anonymt byggbolag torde stöta på mer lokalt motstånd än den som både bildligen och bokstavligen har egna rötter i kvarteret. … De boende själva har däremot goda möjligheter att fatta kloka beslut i detaljerna, eftersom de har ägnat åratal åt att lära känna området. … En tätare trädgårdsstad som fortfarande är just en sådan kräver fingertoppskänsla i det lilla och tydlighet om det stora. 
 
Det är klart att grannarna protesterar när byggherrarna – som ofta bor i området! – hugger för sig. I Bromma pågår en överbudgivning av villor som rivs eller byggs ihop – kopplas – med nya radhus och flerbostadshus. En villa som köps för 10 Mkr kan veckan därpå, med hjälp av ett snabbhandlagt bygglov, belånas för 30. Konverteras till fyra bostadsrättes och sen säljas för 40 Mkr året därpå. Hävstången är enorm i trädgårdsstaden. Jag har skrivit om byggekonomin i tidigare blogginlägg.
     Ibland inhiberas byggloven efter långa överklagandeprocesser, men då är kanske redan berg bortsprängda, tomter utjämnade och höga tallar och ekar nedsågade.
 
Politikerna gjorde ett stort misstag när de på 1990-talet sålde ut tomrätterna, till exempel i Enskede och Bromma. Tomtättssystemet var en av det förra sekelskiftets mest eleganta lösningar på bostadsbehovet. Genom förutseende markförvärv kunde det allmänna tillgodogöra sig värdestegringen av marken, medan villaägarna bekostade sina bostäder och fick åtnjuta värdestegringen av husen.
     Nu hotar marknadskrafterna att slå sönder det som för hundra år sen byggdes och planerades till exemplariska boendeformer. Nej, byggbranschen behöver inga nya lättnader för att förtäta ännu mer i redan uppvuxna villaförorter. Däremot behöver trädgårdsstaden försvaras – även av Villaägarna.
––––––––––––––
PS
Vill du veta när nästa blogginlägg publiceras? Gilla bloggens Facebooksida, så får du en automatisk påminnelse.
0 kommentarer