Tjugotalsstilen
Som namnet anger utvecklades tjugotalsstilen under 1920-talets gång av den tidens aktiva arkitekter. Under bildningsresor i södra Europa influerades de av den enklare italienska klassiska arkitekturen. Det pittoreska landskapet och leken med den klassiska arkitekturens detaljer möjliggjorde en förändrad och mindre respektfull attityd gentemot det klassiska. Resultatet blev en ny sorts klassisk arkitektur, där känslan av monumentalitet tonades ner och leken med detaljerna framhävdes. Tjugotalsstilens principer har delvis påverkat utformningen av portarna i Gamla Bromma.

     Genom att förändra de antikiserande detaljerna så att de förlorade sin ursprungliga harmoniska proportionering, abstrahera dem så att de snarare blev bilder av de antika förebilderna, eller genom att placera dem på ett ickeklassiskt sätt, gjorde man sig till en respektlös användare av de antika detaljerna i sitt eget syfte. Motivdeformationen var lätt att upptäcka för den tidens betraktare, eftersom de klassiska förebilderna förekom i riklig mängd i tidens arkitektur.

     De här dragen framkommer klart hos de stiliserat klassicerande portarna. De är mer kraftfulla till sin natur, med bredare, slätare och mer ickeplastiska ytor. De ornament som används är i högre grad stiliserade och ett ofta använt ornament är den delade rosetten, eller lotusblomman, där delarna satts på varsin sida om fönstret som i sin tur vridits. Ornamenten på dörrarna i den här gruppen är ofta större och kraftigare än för övriga portar och genom det nya sätt de är placerade. Tillsammans med det förändrade förhållandet mellan fönstrens och detaljernas storlek syns att man här har lekt med detaljerna.

      Rum med utomhuskaraktär fascinerade de arkitekter som verkade inom tjugotalismen. Genom att vända på begreppet och skapa utemiljöer inne och innemiljöer ute, lekte man fram en lägre respekt för den klassiska byggnaden hos betraktaren.

     Det här draget har jag inte sett hos någon av portarna som jag har inventerat. Tvärtom är utsidan i de allra flesta fall annorlunda jämfört med insidan, som ofta har dörrspeglar liknande dem som vanligen ses på innerdörrarna från denna tid. Möjligen kan man skönja draget i själva verandan, som är placerad mellan ute och inne och som fungerar som en uteplats under tak och ett rum utan väggar. Kanske finns det också ett samband mellan detta tänkande och en önskan att bygga upp skilda gröna rum i trädgården?

     Slutenheten i tjugotalets arkitekturstil innebar att husens öppningar, det vill säga dörrarna, var ganska små i förhållande till själva byggnaden. Portarna i Gamla Bromma är varken stora eller små. Däremot tycker jag att de uttrycker individualitet och närvaro på en i övrigt ganska homogen huskropp. De är inte där av en slump, utan snarare utvalda och viktiga. Därmed följer de en lång tradition inom svensk byggnadskonst som bärare av identitet och individualitet.